TULPANGNISSEL

av Oskar Ponnert

Pequod förlag 2005.

Häftat danskt i mycket gott skick.

Vrålsnygg, lekfull och med partier som man längtar efter att få visa sina kompisar. Avdelningen "Äta här?" till exempel. Som innehåller välkända mikrodialoger från hamburgerkedjor, pizzerior, kinakrogar och falafelhak. Eller "Händerna" - en serie okommenterade instruktionsbilder för hur man sätter på plåster, fyller en ispåse, använder en klädroller och så vidare. Men Tulpangnissel är inte bara snygg och glassig, den är en diktsamling också, vilket gör den än mer intressant. Samtidspoetiskt kilar den in sig någonstans mitt emellan Aase Bergs ordsammansättningar, Ulf Karl Olov Nilssons uppfinningsrikedom och Fredrik Nybergs lyhördhet för vardagens tysta melankoli och tomhet. Utan den förankringen i det gråa skulle Ponnerts dikter segla iväg som heliumballonger. Men Ponnert har stadig markkontakt med det reella, vad som omger oss, i inledningsdikten skriver han: "till allt / som står stilla / stolparna stängerna staketen / graniten och gnejsen / till allt som får ta fukten". Till allt som får ta fukten. Upphittade pennor, cykelvägar, busskurer. I sin debutdiktsamling OK gasol välkommen (Pequod Press 2002) vandrar Ponnert längs tjugofem olika "Storgator" i Sverige. Storgatan i Robertsfors, i Umeå, i Falkenberg och så vidare. Varje dikt är en avläsning av de textmeddelanden som visades längs Storgatans sträckning. Det är en av de sorgligaste diktsamlingar jag har läst, den väcker en akut längtan efter något annat - vilken verklighetsflykt som helst. I Tulpangnissel fortsätter Ponnert delvis i samma anda, med stumma avlyssningar av omvärlden, men han har också lagt till något eget, och det är den kombinationen som ger dikterna volym.

SE BILDER FÖR MER INFORMATION.