Sten Sture d.ä (1470-1503). Medeltida Stockholm.

Kunglig medalj över Sveriges konung Sten Sture d.ä, med en vy över ett medeltida Stockholm.

Formgiven av skulptör Ernst Nordin (1934-) år 1976, signerad "Ernst Nordin" nedtill på åtsidan. Brons, 40 mm. 42 gram. Mycket bra skick!

Åtsida: Kung (riksföreståndare) Sten Sture den äldre.

Frånsida: Vy över ett medeltida Stockholm, en av de städer som kom direkt under Sten Sture den äldres förvaltning.

På sin dödsbädd anförtrodde hans företrädare Karl Knutsson honom alla de slott och städer som lydde under Karls omedelbara förvaltning (däribland Stockholm), och pekade alltså i själva verket ut honom som landets blivande styresma.

Det medeltida Stockholm
Den stadsbebyggelse som fanns innanför murarna på ön som vi idag kallar Gamla stan ser vi som den medeltida staden Stockholm.

Samtidigt var Stockholm en plats där många ägde gårdar och mark utanför stadens murar. Vi känner till platser så som Bägersta, Sickla, Hammarby, Valla och så vidare som alla var knutna till staden Stockholm under medeltiden. Ofta i form av att de ägdes av en borgare i staden som sedan hyrde ut gården mot att få en del pengar, samt del av skörd eller kött från den som hyra.

På detta sätt kunde de som bodde i staden hålla sig med livsmedel och tjäna lite extra pengar, samtidigt som gården brukades av någon annan.

STEN STURE DEN ÄLDRE (1470-1497, 1501-1503)
Sten Sture d.ä, född ca 1440, död 14 dec 1503, var riksföreståndare över Sverige 1470-1497 och därefter 1501 fram till sin död 1503. Han var gift med Ingeborg Åkesdotter (Tott).

Släktskapen med kung Karl Knutsson (Bonde) gav redan tidigt Sture en roll i inrikespolitiska konflikter, och under kungens sjuåriga landsflykt besökte han denne i Danzig. År 1464 deltog han i biskop Kettil Karlssons uppror mot kung Kristian I och segrade, där den ihopsamlade dalahären tillfogade Kristian ett avgörande nederlag.

Sedan han genom framgångsrikt uppträdande under de inre oroligheterna 1466-1467 i förening med Nils Sture och Erik Axelsson banat vägen för kung Karls slutliga tronbestigning 1467.

På sin dödsbädd anförtrodde Karl Knutsson honom alla de slott och städer som lydde under Karls omedelbara förvaltning (däribland Stockholm), och pekade alltså i själva verket ut honom som landets blivande styresman.

Vid Karls död, 15 maj 1470, tog Sten Sture därför genast ledningen. Nästa midsommar (1480) valdes han av riksrådet till riksföreståndare, och mötet i Arboga i maj 1471, vid vilket även borgare och bönder var representerade, bekräftades denna status.

Sveriges självständighet och hans egen ställning tryggades för 25 år framåt genom segern i slaget vid Brunkeberg 10 okt 1471. Sverige fick efter årtionden av nästan oavbrutna fejder en längre tids så gott som ostört lugn, och Brunkebergssegern medförde en nationell väckelse som leddes av riksföreståndaren. Den tog sig bland annat uttryck i grundläggandet av Uppsala universitet, som öppnades 1477.

Samverkande olyckliga omständigheter, vilka Sture inte kunde bemästra, medförde emellertid till sist en kris för hans maktställning. Riksrådet fick majoritet för en politik, som åsyftade Sten Stures avsättning och danska kungen Hans inkallande.

I ett ögonblick, då riksföreståndaren med sina alltjämt trogna bondetrupper var på god väg att slå ner oppositionen, anlände den danske kungen med en stor här och flotta till Stockholm och besegrade sten Sture d.ä trupper i Slaget vid Rotebro 1497.

Vid ett personligt möte mellan Hans och Sten Sture 6 okt 1497 lyckades de till slut komma överens. Hans skulle omedelbart ta över regeringsmakten, och Sten Sture skulle gottgöras med tillbörliga förläningar.

Sten Sture medverkade sedan i den sammanslutning mellan missnöjda svenska stormän (med Svante Nilsson Sture i spetsen) som 1 aug 1501 utmynnade i en sammansvärjning mot kungen och det danska väldet. När avsättningskriget mot kung Hans bröt ut kort därefter ledde det till att Sten Sture senare samma höst (1501) återigen valdes till riksföreståndare.

År 1503 dog Sten Sture d.ä. och efterträddes av Svante Nilsson Sture.

ERNST NORDIN (1934-)
Ernst Erik Axel Nordin, född 11 mars 1934 i Silje i Selånger, är en svensk skulptör och akvarellist.

Uppväxt och utbildning
Ernst Nordins föräldrar var småjordbrukare och kvarnägare. Under fyra år studerade han kvällstid måleri hos Sundsvallskonstnären Gustav Walles medan han gick på läroverket. Därefter följde en tid som dekoratör vid Dahlmans varuhus i Sundsvall, varpå studier vid Konstfackskolan 1955–1959 följt av arbete vid arkitektkontor i Stockholm. Åren 1962–1967 studerade han skulptur vid Konsthögskolan i Stockholm med Arne Jones, Asmund Arle och Bror Marklund som lärare.

Yrkeskarriär
Hösten 1967 återvände Nordin till Konstfackskolan, nu som lärare i skulptur en dag i veckan och han fortsatte att periodvis undervisa i formlära, teckning och anatomi fram till 1993. Färg och form blev 1983 en självstyrande institution på Konstfackskolan och Ernst Nordin blev dess förste prefekt under fem år. Efter tiden vid Konstfackskolan blev han universitetslektor i formlära på arkitektursektionen på Kungliga Tekniska Högskolan, en tjänst han innehade fram till pensioneringen 1999.

På erhållna stipendier, bland andra Gålö-stipendiet, studerade Nordin modern konst i Schweiz och Milano och bronsgjutning lärde han sig i Paris.

Konstnärlig utveckling
Nordin har i sin konst inte låst sig vid en viss stilart, utan det finns klassisk skulptur, teknisk skulptur som varit föreställande och även konstruktionsarbeten. I början av sin karriär var skulpturerna ofta stora, närmast kolossala i samband med arkitektur, men efterhand gick det över till mer personliga skulpturer för att särskilt under slutet av yrkeslivet inriktas på porträtt- och medaljskulpturer.

Han har modellerat ett flertal medaljer och jubileumsmynt och hade från 1997 uppdraget att utforma kungliga minnes- och belöningsmedaljer samt medaljer för Kungliga Vetenskapsakademin.

Myntgravör
Ernst Nordin har formgivit det svenska enkronemyntet från 2001 och porträttsidan av tiokronorsmyntet. År 2012 vann han Sveriges riksbanks tävling om nya mynt från 2016, vilka präglades i valörerna 1 krona, 2 kronor och 5 kronor. Hans tävlingsförslag hade temat Sol, vind och vatten efter Ted Gärdestads sång, och i utformningen har solstrålar, en vindpust respektive vågor avbildats på myntets valörsidor.