Gustav III (1771-1792). Grundare och gynnare av de svenska akademierna.

Kunglig medalj av Léo Holmgren, porträtterande Sveriges konung Gustav III, kulturfrämjaren, med symboler för de olika akademier som han grundade eller gynnande under sin levnad.

Modellerad av skulptör, medaljgravör Léo Holmgren, signerad "Lh" på åtsidan. Brons 40 mm. Vikt 44 gram. Mycket bra skick! [Referens: Saknas i referensverket Sveriges Kungliga Medaljer].

Åtsida: Kung Gustav III (Holstein-Gottorpska ätten).

Frånsida: I centrum guden Apollo symboliserande Svenska Akademien, omgiven av kvinnliga personifikationer för andra akademier (musik, konst, teater m.fl) som kungen grundade eller gynnade.

GUSTAV III (1771-1792)
Gustav III, född 13 jan 1746 i Kungshuset på Riddarholmen i Stockholm, död 29 mars 1792 på Stockholms slott, kung av Sverige 1771-1792. Han var son till Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika, bror till Karl XIII, kusin till Katarina II av Ryssland.

Gustav såg sig tvungen att enligt ständernas krav gifta sig med Sofia Magdalena av Danmark 1766. Länge behandlade han sin gemål med stor kallsinnighet, men 1775 lyckades man få till ett närmande mellan makarna, och 1778 föddes en tronföljare, Gustav (IV) Adolf. De fick även ett andra barn, Karl Gustav, som dog i späd ålder.

Influerad av franska upplysningsfilosofer
Liksom många andra av 1700-talets kungligheter var Gustav III influerad av de franska upplysningsfilosoferna. Han var väl förtrogen med tidens tänkare och hade som kronprins brevväxlat med bl.a Voltaire. Han var angelägen om att i sin kungagärning förena sin stärkta kungamakt med upplysningens idéer om tolerans och frihet.

På grund av sitt stora kulturintresse kallas han ibland "Teaterkungen". Han kom att instifta bland annat Kungliga Musikaliska Akademien och Svenska Akademien.

Gustav III tar makten med militärens hjälp
Den politiska makten hade skiftat mellan de två partierna, "hattar" och "mössor" under frihetstidens gång. De politiska dispyterna mellan partierna i riksdagen var många, och ofta mycket hårda. Korruptionen var utbredd, likaså maktmissbruket bland politikerna.

När Adolf Fredrik drabbas av slaganfall och dör 12 feb 1771, kan hans son Gustav (III), i den kungliga och politiska turbulensen som råder, med militärens hjälp genomföra en oblodig statskupp 1772 och återinföra det kungliga enväldet i Sverige. Riksrådet fängslades och Sveriges första politiska partier, hattarna och mössorna, upplöstes. Frihetstiden fick därmed ett abrupt slut. Nu inleddes istället den s.k. gustavianska tiden, då makten återigen låg hos kungen.

Politiken
Ekonomin och strafflagstiftningen liberaliserades, där exempelvis dödsstraffet begränsades. Dessutom skapades en begränsad religionsfrihet för katoliker och judar. Ståndsskillnaderna utjämnades och de flesta ämbetena i riket blev öppna även för ofrälse personer.

Hans krig mot Ryssland 1788–1790 slutade utan gränsjusteringar efter det andra slaget vid Svensksund, som blev en stor seger mot den ryska flottan. Fredsslutet i Värälä medförde äntligen ett slut på Rysslands inblandning i svensk politik.

Gustav III betraktade sig själv som en sann tryckfrihetsvän och uppmuntrade publikationer i samhällsnyttiga ämnen, men när oppositionen mot honom växte sig starkare drog han sig inte för att inskränka tryckfriheten. T.ex engagerade han sig i motståndet mot den franska revolutionen och införde en strikt censur av pressen.

Mördas av en adlig sammanslutning
Gustav III:s krig mot Ryssland hotade att ruinera Sverige. I riksdagen fick kungen stöd av de ofrälse stånden, i förenings- och säkerhetsakten 1789, att kraftigt minska adelns makt mot en ökad kunglig makt som gjorde Gustav III i det närmaste till total envåldshärskare, Detta bidrog till det ökade hatet mot Gustav III (som funnits på många håll inom adeln ända sedan statskuppen 1772). Under vintern 1791–1792 bildades en sammansvärjning inom adeln, vars syfte var att mörda kungen och reformera regeringssättet.

Gustav III sköts vid en maskeradbal på operahuset i Stockholm 16 mars 1792 av sammansvärjningens gärningsman Jacob Johan Anckarström, konungen avled 2 veckor senare 29 mars 1792 i sviterna av blodförgiftning och lunginflammation. Hans sista ord blev "Jag är så sömnig, och jag vill försöka vila mig litet grann".

LÉO HOLMGREN (1904-1989)
Léo Holmgren, född 1904 i Paris, död i Stockholm 1989, var skulptör, medaljkonstnär och myntgravör. Léo Holmgren var son till den svenske porträtt- och landskapsmålaren Wilhelm Holmgren och hans franska hustru Marie Jeanne Ferrand. 1914 flyttade familjen till Sverige.

Holmgrens intresse för skulptur- och medaljkonst ledde honom först till studier vid Tekniska skolan 1923-1924. Studierna fortsatte därefter på Konsthögskolan 1925-1930 där han studerade för bland andra, Carl Milles och Erik Lindberg.

Under studietiden gjorde han ett studieuppehåll 1927 för att tjänstgöra vid det franska myntverket, La Monnai, i Paris. År 1938 började han arbeta vid Kungl. Mynt- och justeringsverket och 1944 efterträdde han Erik Lindberg i tjänsten som chefsgravör. Under sin tid där formgav han bland annat flera jubileumsmynt och Gustaf VI Adolfs 5-kronorsmynt från 1972. Efter pensioneringen 1974 fortsatte han sitt konstnärliga arbete bland annat för Sporrong. För dem utförde han belönings- och jubileumsmedaljer.